cherins

Jag flyttade för snart 3 år sedan till den lägenhet jag bor i nu. Min första egna, ickestudentlägenhet. Vi bor i ett hus med två våningar och fyra lägenheter. Till min stora glädje märkte jag snabbt att grannen under mig hade en son. Eftersom även jag hade (då bara en) pojk tänkte jag att de kunde leka med varandra. Det var en varm sommar och en dag när familjen under mig satt ute på bakgården frågade jag dem om inte våra pojkar kunde leka med varandra.

.

"Alltså, svarar mamman, jag vet inte om L vet vad det innebär att leka med någon."

Eeeh, vad svarar man på det? Point made. Eller diss made.

.

Det fina med barn är dock att de inte är lika fördomsfulla som sina föräldrar. När jag var ute och lekte med min son kom L alltid fram och ville vara med fram till dess mamma ropade in honom. När vi hade picknick på gården satte han sig alltid i närheten och bad om att få vara med.

.

Det fick mig att komma tänka på ett barn, J som vi bodde granne med i Linköping när vi var små. J och min lillebror K gick på samma dagis och älskade varandra. De var bästa kompisar och hängde jämt med varandra. J fick dock inte umgås med K eftersom vi var muslimer. På dagis var de oskiljaktiga men när de kom hem, trots att vi bara bodde fem meter ifrån varandra, fick de inte umgås. Det blev ofta många tårar och min familj hamnade i en extremt konstig situation när J, så ofta han kunde smet iväg hem till oss mot hans familjs vilja. Samtidigt som man inte ville göra J ledsen var man rädd att familjen skulle anklaga oss för något.

.

Jag minns att min mor försökte prata med mamman i familjen, men det var inte till någon nytta, J fick inte umgås med K.

.

Tyvärr fick inte "problemet" någon lösning, lättnaden kom inte förrän vi flyttade från det huset.

.

Hoppas både J och L blir killar starka nog, att själva lära sig bilda en uppfattning om folk, och inte hindras av sina föräldrars inskränkta tänk.