cherins

Här kommer den andra delen i min följetong om vardagsrasism. Den unga kvinna som nedan berättar om en händelse från förra sommaren klär sig i traditionell muslimsk klädsel.

"Förra sommaren hade jag problem med blödningar och svåra smärtor i underlivet. Det var mitt första besök hos gynekologen och jag var jättenervös. Jag bad därför min kompis följa med mig. Vi skulle mötas upp på sjukhuset men hon råkade gå fel och han därför inte i tid. Jag var där i god tid.  Jag slår mig ner i väntrummet och väntar på att någon ska komma till receptionen så jag kan anmäla mig. Efter fem minuter kommer en sköterska och jag anmäler mig. Läkaren kommer därefter in till väntrummet och ropar upp mig. Här är jag, säger jag och reser mig upp. Precis då ringer min väninna för att dubbelkolla vilken sjukhusingång hon ska till.

Medan vi går till undersökningsrummet skriker läkaren till mig med hög röst – Du är sen och det är oförskämt att tala i telefon!

Jag ber om ursäkt och försöker förklara att min vän gått fel men läkaren vill inte höra på mig. Hon skriker åt mig att ”i Sverige stänger man minsann av telefonen” att ” invandrare aldrig kan lära sig” och att vi ”inte ens kan lära oss passa tider”.

Jag samlar mig lite och frågar henne vad hennes problem är, varför hon skriker på mig. Jag upplever situationen väldigt obehaglig. Jag säger också att jag tycker hon är otrevlig mot mig.

Under tiden jag pratar ropar läkaren plötsligt: FJORTON! – Det är fjorton minuter kvar av din undersökningstid, fortsätter hon. Väljer du att diskutera bort den eller ska vi undersöka dig?

Jag var helt skakig och himla rädd, men framförallt hade jag fruktansvärt ont. Jag behövde verkligen bli undersökt.  Jag börjar berätta för henne vad jag har för besvär men hon lyssnar inte. Hon avbryter mig. – Klä bara av dig på nederkroppen. Folk som du har så himla mycket kläder på sig så vi hinner bli gamla innan ni klätt av er. Sedan skriker hon TOLV!

Hon sätter på sig handskarna men jag känner att det inte funkar, jag vill inte att hon undersöker mig. Jag säger att jag inte vill bli undersökt av någon som är så aggressiv.  Jag säger också att jag vill prata med hennes chef omedelbart. Hon hånskrattar år mig och säger att ingen chef finns på plats.  – Du får gärna anmäla mig, inget kommer ändå hända, fortsätter hon.

Jag har aldrig varit så arg i mitt liv!

Jag blev senare uppringd av läkarens chef som bad om ursäkt för att läkaren haft en dålig dag."

/C