cherins

Här kommer den andra delen i min följetong om vardagsrasism. Den unga kvinna som nedan berättar om en händelse från förra sommaren klär sig i traditionell muslimsk klädsel.

"Förra sommaren hade jag problem med blödningar och svåra smärtor i underlivet. Det var mitt första besök hos gynekologen och jag var jättenervös. Jag bad därför min kompis följa med mig. Vi skulle mötas upp på sjukhuset men hon råkade gå fel och han därför inte i tid. Jag var där i god tid.  Jag slår mig ner i väntrummet och väntar på att någon ska komma till receptionen så jag kan anmäla mig. Efter fem minuter kommer en sköterska och jag anmäler mig. Läkaren kommer därefter in till väntrummet och ropar upp mig. Här är jag, säger jag och reser mig upp. Precis då ringer min väninna för att dubbelkolla vilken sjukhusingång hon ska till.

Medan vi går till undersökningsrummet skriker läkaren till mig med hög röst – Du är sen och det är oförskämt att tala i telefon!

Jag ber om ursäkt och försöker förklara att min vän gått fel men läkaren vill inte höra på mig. Hon skriker åt mig att ”i Sverige stänger man minsann av telefonen” att ” invandrare aldrig kan lära sig” och att vi ”inte ens kan lära oss passa tider”.

Jag samlar mig lite och frågar henne vad hennes problem är, varför hon skriker på mig. Jag upplever situationen väldigt obehaglig. Jag säger också att jag tycker hon är otrevlig mot mig.

Under tiden jag pratar ropar läkaren plötsligt: FJORTON! – Det är fjorton minuter kvar av din undersökningstid, fortsätter hon. Väljer du att diskutera bort den eller ska vi undersöka dig?

Jag var helt skakig och himla rädd, men framförallt hade jag fruktansvärt ont. Jag behövde verkligen bli undersökt.  Jag börjar berätta för henne vad jag har för besvär men hon lyssnar inte. Hon avbryter mig. – Klä bara av dig på nederkroppen. Folk som du har så himla mycket kläder på sig så vi hinner bli gamla innan ni klätt av er. Sedan skriker hon TOLV!

Hon sätter på sig handskarna men jag känner att det inte funkar, jag vill inte att hon undersöker mig. Jag säger att jag inte vill bli undersökt av någon som är så aggressiv.  Jag säger också att jag vill prata med hennes chef omedelbart. Hon hånskrattar år mig och säger att ingen chef finns på plats.  – Du får gärna anmäla mig, inget kommer ändå hända, fortsätter hon.

Jag har aldrig varit så arg i mitt liv!

Jag blev senare uppringd av läkarens chef som bad om ursäkt för att läkaren haft en dålig dag."

/C

"För några år sedan gjorde jag en enkätundersökning bland unga muslimer om hatbrott. 250 personer besvarade enkäten: över 90 % av de deltagande hade blivit utsatta för hatbrott p.g.a. sin tro. Ca 70 % av de drabbade var unga kvinnor med sjal. Av dessa var det endast tre personer som hade gjort en polisanmälan.

Det betyder att statistiken över hatbrott är långt ifrån en korrekt återspegling av verkligheten då de som har blivit utsatta saknas i statistiken. Som om alla dessa oanmälda övergrepp aldrig har ägt rum.  Vi vill vara med och ändra på detta och därför har vi tagit fram en enkät som man fyller i om har blivit utsatt för hatbrott. Vid behov hjälper vi även till med polisanmälan. Skulle du behöva hjälp med juridiska frågor som rör ditt fall så kan vi erbjuda hjälp med detta också.

Dessa fall kommer att ges ut som en rapport en gång per år  som kommer att vara tillgänglig för allmänheten. Du garanteras anonymitet och uppgifterna är enbart till för att uppmärksamma och belysa denna form av brott."

Om du som muslim blivit utsatt för någon form av hatbrott hoppas jag du klickar dig in på sidan och skriver din historia.  Jalla jalla! www.hatbrott.se

Samtal med (snart sjuårige) sonen idag innan vi åker till koranskolan
.
Jag: hoppar du i min säng nu?
.
Bilaal: Ja det gör jag.
.
Jag: du vet ju att du inte får.
.
Bilaal: men vad ska jag annars göra?
.
Jag: tja.. testa att inte hoppa i min säng?
.
Bilaal: men mamma det är ju nästan samma sak. Fast tvärt om.

Det här är ett inlägg jag länge velat skriva men inte vågat. På grund av min bakgrund, på grund att jag har familj och vänner i Syrien. Mina släktingar har flytt sina hem, håller sig gömda. De är svårt att kontakta dem och de har svårt att få tillgång till sånt de behöver för att klara av dagliga livet. En sväng till livsmedelsbutiken kan innebära döden. Trots det känner jag nu starkt att den metod jag valde var inte korrekt. Jag hade fel.

När protesterna började i arabvärlden förra året var det få av oss som trodde att Ben Ali, Saleh, Mubarak och Qaddafi skulle tvingas iväg. "Det finns inte en chans i världen att Mubarak lämnar sin post". Libyerna kommer aldrig lyckas få bort Qaddafi."  Vi hade fel.

Jag minns diskussionerna jag hade med mina vänner. En sak var i alla fall säker. Syrierna skulle aldrig våga. Vi var många som sa, att syrierna var för fega, inte lika modiga som befolkningen i de andra länderna. Vi hade fel.

De sista månaderna har ett twitterkonto vid namn @syriennyheter rapporterat om det som skett i Syrien. Genom sina kontakter har det gifta par (som jag förstått det) som står bakom kontot givit oss en möjlighet att få insyn i de övergrepp som den syriska regimen dagligen begår mot sin befolkning.  Twitterkontot länkar dagligen till nya youtubeklipp som oftast är på tok för svåra att titta på. Jag läser oftast rubrikerna på klippen, men kan inte finna det i mig att titta på alla söndertorterade männikor. Unga män, kvinnor barn, äldre människor. Människor som gick ut för att höja sin röst. För att visa att Bashar al Assad har fel.

Den 17 januari postar @syriennyheter färsk statistik. På den 307e dagen av protester hade 6479 civila offer dödats av regimen. av dessa är 443 barn 301 kvinnor. Av dessa har mer är 400 personer torterats ihjäl. Över 40.000 personer saknas. Jag önskar @syriennyheter har fel. Tyvärr säger verkligheten annat.

Igår, den 17e januari får @syriennyheter ett hotbrev hem. Trots att de varit anonyma med sitt twittrande får de hotbrev hem. De hotas till livet och anklagas för att vara landsförrädare på grund av sin rapportering. @syriennyheter misstänker omedelbart att det är den syriska ambassaden som står bakom hotet, enligt @syriennyheter har de blivit hotade tidigare.

Obehaget som kom över mig när jag fick veta att dessa personer, som gjort mer för rapporteringen om Syrien i Sverige än alla etablerade medier tillsammans är obeskrivligt. Här han någon lagt ner tid på att spåra en anonym familj, funnit dem, tagit sig till deras hem, försökt hota dem till tystnad. Det säger ganska mycket om vikten av deras jobb. De behöver vårt stöd. Och de har mitt helhjärtade stöd.

För de har rätt. Syriska folket har rätt.
                               .. 

Jag förstår inte. Bilden upprör mig så mycket att jag inte finner några ord. Så jag väljer att vara tyst och låta bilden tala istället. Bilden på barnunderkläderna är tagna i Tyskland på en lågpriskedja vid namn T €di. Just denna butik ligger vid Landsberger Allee i Berlin.

.

Efter att jag publicerat texten om vad jag utsattes för inne på Willys började det välla in liknande berättelser i min inbox på FB. Jag kommer därför med jämna mellanrum lägga upp några av dem här.  Här kommer första delen i serien.

Det händer ju så mycket obehagligt hela tiden. Jag antar att man blir härdad efter ett tag, men vissa saker är ju värre än andra. Jag ska berätta om men den enda som jag egentligen brydde mig -  och också den enda som fick mig att gråta senare.

Jag satt på en halvfull buss förra vintern. Det var väldigt halt ute, bussen stannade och de flesta som satt på den hoppade av, min uppmärksamhet drogs åt en äldre man som såg ut att vara i åldern 85+. Han såg så trött ut att han knappt kunde gå, han stödde sig på en käpp men kunde trots det bara röra sig väldigt långsamt. Jag tänkte att det var hemskt att en så gammal, skröplig man förväntades klara sig själv och förfasades över hur människorna på bussen, äldre som yngre, hoppade av bussen utan att ägna minsta tanke åt honom.

Jag såg att trottoaren precis utanför bussdörren var väldigt hal. Den såg ut att vara täckt med ett vackert men livsfarligt lager glas. När mannen äntligen lyckades ta sig till dörren frågade jag därför honom om han ville ha hjälp, samtidigt som jag räckte fram handen för att låta honom stödja sig på mig.

Mannen tittade på mig och sänkte sedan snabbt blicken. - Jädrans muslimer, muttrade han för sig själv. Han tittade ut och utanför bussen vid busshållsplatsen ser han tre killar som ser mer "svenska" ut än vad jag gör. -Kom hit och hjälp mig, ropar han efter killarna. Killarna tittade på honom och fortsatte sedan sin konversation utan antydan till att hjälpa mannen. Jag stod fortfarande bredvid, förstenad och sorgsen. Mannen stödjer sig mot dörren och ställer ner ena foten på trottoaren. Han halkar på en gång och slår sig illa. Det var nära att han slog i huvudet. Jag reagerade instinktivt och tog emot mannen (bakifrån) och hjälpte honom upp. När han inser att det är jag som hjälper honom skriker han åt mig. -Släpp mig muslimjävel! Killarna som stod vid busshållsplatsenhade missat fallet, hörde mannen skrika åt mig medan jag höll i honom. De kommer springandes och säger upprört åt mig. -Vad i helvete gör du?

-En god gärning som ni inte besvärade er med att göra, svarar jag ler mot mannen och går därifrån. Så fort jag vänder bort ansiktet kommer tårarna. Trots att han var i så stort behov av min hjälp kunde han inte se bortom sitt hat. Att se människan bakom tygbiten var för svårt.

/H, 20år

För ett par dagar sedan damp den ner i brevlådan. Brevet som jag redan innan jag öppnade det, visste vad det skulle stå i.
.
I mitten på december gick jag iväg till Willys för att handla. Jag hade min bebis med mig i barnvagnen. Inne på Willys blev jag attackerad av en äldre man. Han är verbalt mycket aggressiv, kommer nära mig och skriker om "satans muslimer" som ska "lämna landet". Jag säger ifrån, säger till mannen att jag inte accepterar att han talar till mig på det sättet. Det leder till att han blir ännu mer aggressiv och högljudd. Stämningen var hotfull och väldigt obehaglig. Tack och lov så rörde han mig aldrig - det var tillräckligt obehagligt ändå.
.
Det som skrämmer mig är dock inte människor som den arge mannen. Det är alla andra, som tyst står och tittar på, utan att säga ifrån, utan att ta ställning. De som vänder bort ansiktet och låtsas att de varken sett eller hört. Sånna människor skrämmer bokstavligt talat ihjäl mig.
.
Det fick mig att tänka på en kvinna jag känner som bär niqab. Hon var och handlade även hon på Willys. Hon gick ensam iväg för att hämta något i en annan del i butiken när en man attackerar henne, försöker slita av henne sjalen och boxar henne på hennes höggravida mage. Hon skriker till och hennes make kommer rusandes. Han möts av synen av sin fru av en man som slår på hans fru och sliter i hennes kläder. Han bryter naturligtvis in och försökerdra bort mannen från kvinnan. Butikspersonalen ser de två männen "brottandes" när de väl kommer till platsen. Gissa vem de "antar" är bråkstaken? Just det. Den skäggige araben. De tar därför våldsamt tag i honom och börjar hjälpa mannen som precis boxat en höggravid kvinna i magen. När de sedan kallade på väktare var det maken som hölls kvar.
.
När jag polisanmälde visste jag att det inte skulle kunna leda till åtal, jag gjorde det av statistiska skäl. Jag måste säga att det var jobbigt att se brottsrubriceringen "hatbrott". Jag, liksom min niqabbärande väninna fick båda brev hemskickade med samma innehåll. Samma känsla av otrygghet, samma känsla av uppgivenhet. 
.
 Förundersökningen läggs ner.

Jag har sedan en tid tillbaka funderat på att börja blogga igen. Saknar det från tiden då jag bloggade ihop med min lillebror Mohammed på Cherinomohammed. Inte ofta, men ibland känns det som att Twitter inte räcker till även om det är himla kul.

Igår natt (är framförallt en natttwittrare/bloggare) skrev jag tex en hel del om #dummafrågor som vi muslimer får. Jag skrev ner den ena efter den andra frågan som jag fått och fick ett enormt gensvar. Taggen #dummafrågor blev den tredje största i Sverige och jag fick hundratals kommentarer och nya följare. Flera som inte har twitter har bett mig få ta del av det så jag klipper och kistrar in här nedan. Alla frågor är sådana som jag fått på riktigt. Njut. Eller förfasas.