Har fått ta del av ytterligare en berättelse som jag gärna vill dela med er. En väldigt typisk berättelse om hur det kan vara att bära hijab i Sverige. Texten nedan hadlar alltså inte om mig.
För ett tag sedan arbetade jag som marknadschef på ett företag på Östermalm. Jag hade fått i uppdrag att styra upp en konferens för ett stort företag. Efter en tids planering var det äntligen dags för konferensen där vi skulle diskutera vårt samarbete.
De övriga deltagarna, alla äldre män, satt redan i rummet och väntade på den konferensansvarige marknadschefen när jag kom in i rummet. Medan jag går mot bordet säger en av männen med en avvisande ton, "tack, det är bra, vi har redan fått kaffe".
Jag förstod först inte piken utan nickade bara glatt och sa att det var bra att de redan fått kaffet, samtidigt som jag sätter mig ner.
En av männen tittar frågande på mig samtidigt som han undrar, "brukar lokalvårdarna vara med på mötena, frågar han och nickar mot mig."
Nej det brukar de inte, svarade jag. Men däremot brukar den marknadschefen vara det eftersom det är denna person som avgör om konferensen blir av eller ej. I nuläget vet jag faktiskt inte om vi kan representera er eftersom ni verkar ha ordentligt med fördomar mot en er samarbetspartner. Jag ska tänka på saken.
Sedan packade jag ihop mina papper, reste mig upp och gick därifrån och lät dem sitta kvar.
Det blev en hel del vi-ber-om-ursäkt-samtal, chokladaskar och blommor efteråt. De förklarade att de inte hade förstått att jag var marknadschef eftersom jag bar "huckle".
...men ni får naturligtvis läsa min berättelse här.
Jag är uppvuxen i Linköping och fastän de inte var särskilt länge sedan (jag är 27 år), så fanns det inte alls särskilt många med utländsk bakgrund när jag växte upp. Jag och mina syskon var oftast de enda som hade föräldrar från andra länder än Sverige.
Min familj var inte särskilt religiös så när jag bestämde mig för att börja bära hijab, huvudduk så var det ett stort beslut. Ingen annan i min släkt var klädd i hijab. Min mamma började i äldre ålder och min pappas släkt är kristna.
För mig blev det påtagligt redan då, hur olika man kunde behandlas när man bar huvudduk. Jag har nu burit den i 15 år och jag upphör inte förvånas över folks beteende. Alltifrån att vissa kommer fram och pratar engelska med mig för att de antar att jag inte kan svenska – till att människor mer eller mindre skriker när de pratar med mig (de kanske tror att man inte hör igenom den?).
Första gången jag upplevde diskriminering på grund av min klädsel var när jag var 13 år. Jag skulle följa med en kompis till polisstationen, hon skulle anmäla att hennes cykel stulits. Problemet var bara att polisen inte var intresserad av cykeln, han var mycket mer intresserad av mig.
– Kan inte jag få se dina öron, frågade han mig.
-Nej, svarade jag bestämt.
-Men varför det, fortsatte han, titta på din kompis, vilka söta fina öron hon har. Jag är säker på att dina öron är precis lika söta.
Så höll han på. Jag tittade på min kompis och bad om att få gå därifrån. Dagen efter fick farbror polis besök av en arg arabmamma, och jag är rätt säker på att han inte vågat be om att få se fler söta öron efter det.
Jag älskar min tro, och jag älskar min klädsel. De motgångar jag stött på har stärkt mig. Men ibland, ja då vacklar man. Man orkar inte alltid fajtas. Det hände mig precis innan jag gick på föräldraledigheten denna gång.
Jag är riktigt förbannad på mig själv för att jag inte bråkade om detta, men trött och sliten av en svår graviditet fanns helt enkelt inte kraften.
Jag arbetar som jurist på en advokatbyrå och skulle företräda en klient på Migrationsverket. När vi kom fram blev min klient uppropad och jag går fram tillsammans med henne och presenterar mig som hennes ombud.
Migrationsverkets handläggare stirrar på mig ett par sekunder och säger sedan – OJ! Är det DU som är ombud i det här fallet?
- Ja, svarar jag, det är jag.
- Ja men då måste jag fråga din klient om hon verkligen kan acceptera dig som ombud fortsätter handläggaren.
- Va? Varför skulle du göra det? Jag är ju redan förordnad. (Förordnad innebär att det finns ett beslut på att jag är ombudet, det är väldigt svårt at få byta ombud om det inte finns särskilda skäl som tex at ombudet är sjukt och inte kan fortsätta sitt uppdrag).
- Ja, men... jag känner nog att jag vill göra det ändå, säger handläggaren.
Därefter sker det mest förnedrande jag varit med om i karriärväg. Handläggaren, min klient och tolken går in i förhörsrummet, och jag får inte följa med. Jag får stå utanför i korridoren medan handläggaren försäkrar sig om att min klient inte motsätter sig att jag företräder henne.
Min klient kände sig trygg med mig. Förhöret påbörjades. Jag satt med men tilläts inte av handläggaren ställa frågor till min klient. – Man vet aldrig, varför en sån som du, nickandes mot min sjal, ställer den sortens frågor sa hon.
Det var faktsikt första gången jag blivit så arg att orden tog slut. Jag blev alldeles stum. Idag är jag jättearg över att jag inte tog händelsen med hennes chef. Kraften fanns inte, och min svaghet kommer plåga mig i många år framöver. Min klient var i alla fall väldigt nöjd med min insats och hon fick sitt permanenta uppehållstillstånd – jag får nöja mig med den vinsten.
Den är trots allt viktigast.
Jag flyttade för snart 3 år sedan till den lägenhet jag bor i nu. Min första egna, ickestudentlägenhet. Vi bor i ett hus med två våningar och fyra lägenheter. Till min stora glädje märkte jag snabbt att grannen under mig hade en son. Eftersom även jag hade (då bara en) pojk tänkte jag att de kunde leka med varandra. Det var en varm sommar och en dag när familjen under mig satt ute på bakgården frågade jag dem om inte våra pojkar kunde leka med varandra.
.
"Alltså, svarar mamman, jag vet inte om L vet vad det innebär att leka med någon."
Eeeh, vad svarar man på det? Point made. Eller diss made.
.
Det fina med barn är dock att de inte är lika fördomsfulla som sina föräldrar. När jag var ute och lekte med min son kom L alltid fram och ville vara med fram till dess mamma ropade in honom. När vi hade picknick på gården satte han sig alltid i närheten och bad om att få vara med.
.
Det fick mig att komma tänka på ett barn, J som vi bodde granne med i Linköping när vi var små. J och min lillebror K gick på samma dagis och älskade varandra. De var bästa kompisar och hängde jämt med varandra. J fick dock inte umgås med K eftersom vi var muslimer. På dagis var de oskiljaktiga men när de kom hem, trots att vi bara bodde fem meter ifrån varandra, fick de inte umgås. Det blev ofta många tårar och min familj hamnade i en extremt konstig situation när J, så ofta han kunde smet iväg hem till oss mot hans familjs vilja. Samtidigt som man inte ville göra J ledsen var man rädd att familjen skulle anklaga oss för något.
.
Jag minns att min mor försökte prata med mamman i familjen, men det var inte till någon nytta, J fick inte umgås med K.
.
Tyvärr fick inte "problemet" någon lösning, lättnaden kom inte förrän vi flyttade från det huset.
.
Hoppas både J och L blir killar starka nog, att själva lära sig bilda en uppfattning om folk, och inte hindras av sina föräldrars inskränkta tänk.
Här kommer den andra delen i min följetong om vardagsrasism. Den unga kvinna som nedan berättar om en händelse från förra sommaren klär sig i traditionell muslimsk klädsel.
"Förra sommaren hade jag problem med blödningar och svåra smärtor i underlivet. Det var mitt första besök hos gynekologen och jag var jättenervös. Jag bad därför min kompis följa med mig. Vi skulle mötas upp på sjukhuset men hon råkade gå fel och han därför inte i tid. Jag var där i god tid. Jag slår mig ner i väntrummet och väntar på att någon ska komma till receptionen så jag kan anmäla mig. Efter fem minuter kommer en sköterska och jag anmäler mig. Läkaren kommer därefter in till väntrummet och ropar upp mig. Här är jag, säger jag och reser mig upp. Precis då ringer min väninna för att dubbelkolla vilken sjukhusingång hon ska till.
Medan vi går till undersökningsrummet skriker läkaren till mig med hög röst – Du är sen och det är oförskämt att tala i telefon!
Jag ber om ursäkt och försöker förklara att min vän gått fel men läkaren vill inte höra på mig. Hon skriker åt mig att ”i Sverige stänger man minsann av telefonen” att ” invandrare aldrig kan lära sig” och att vi ”inte ens kan lära oss passa tider”.
Jag samlar mig lite och frågar henne vad hennes problem är, varför hon skriker på mig. Jag upplever situationen väldigt obehaglig. Jag säger också att jag tycker hon är otrevlig mot mig.
Under tiden jag pratar ropar läkaren plötsligt: FJORTON! – Det är fjorton minuter kvar av din undersökningstid, fortsätter hon. Väljer du att diskutera bort den eller ska vi undersöka dig?
Jag var helt skakig och himla rädd, men framförallt hade jag fruktansvärt ont. Jag behövde verkligen bli undersökt. Jag börjar berätta för henne vad jag har för besvär men hon lyssnar inte. Hon avbryter mig. – Klä bara av dig på nederkroppen. Folk som du har så himla mycket kläder på sig så vi hinner bli gamla innan ni klätt av er. Sedan skriker hon TOLV!
Hon sätter på sig handskarna men jag känner att det inte funkar, jag vill inte att hon undersöker mig. Jag säger att jag inte vill bli undersökt av någon som är så aggressiv. Jag säger också att jag vill prata med hennes chef omedelbart. Hon hånskrattar år mig och säger att ingen chef finns på plats. – Du får gärna anmäla mig, inget kommer ändå hända, fortsätter hon.
Jag har aldrig varit så arg i mitt liv!
Jag blev senare uppringd av läkarens chef som bad om ursäkt för att läkaren haft en dålig dag."
/C
En av mina systrar pluggar just nu till psykolog i Örebro. Hon bor i en studentkorridor dit det i dagarna flyttade in en ny kille. I onsdags när min syster är i köket kommer den nya killen fran till henne och frågar om hon av misstag råkat ta hans matlåda. Syster har inte sett matlådan.
.
Killen: du, jag har inte hunnit träffa alla i korridoren ännu, vet du om det bor några araber här?
Syster: Varför undrar du det?
Killen: Jo men finns det en sån här så måste ju den personen tagit lådan.
Syster: Jag är arab.
Uppdaterat: Matlådan var tom, det var alltså inte hans mat som försvunnit utan själva lådan.
Efter att jag publicerat texten om vad jag utsattes för inne på Willys började det välla in liknande berättelser i min inbox på FB. Jag kommer därför med jämna mellanrum lägga upp några av dem här. Här kommer första delen i serien.
Det händer ju så mycket obehagligt hela tiden. Jag antar att man blir härdad efter ett tag, men vissa saker är ju värre än andra. Jag ska berätta om men den enda som jag egentligen brydde mig - och också den enda som fick mig att gråta senare.
Jag satt på en halvfull buss förra vintern. Det var väldigt halt ute, bussen stannade och de flesta som satt på den hoppade av, min uppmärksamhet drogs åt en äldre man som såg ut att vara i åldern 85+. Han såg så trött ut att han knappt kunde gå, han stödde sig på en käpp men kunde trots det bara röra sig väldigt långsamt. Jag tänkte att det var hemskt att en så gammal, skröplig man förväntades klara sig själv och förfasades över hur människorna på bussen, äldre som yngre, hoppade av bussen utan att ägna minsta tanke åt honom.
Jag såg att trottoaren precis utanför bussdörren var väldigt hal. Den såg ut att vara täckt med ett vackert men livsfarligt lager glas. När mannen äntligen lyckades ta sig till dörren frågade jag därför honom om han ville ha hjälp, samtidigt som jag räckte fram handen för att låta honom stödja sig på mig.
Mannen tittade på mig och sänkte sedan snabbt blicken. - Jädrans muslimer, muttrade han för sig själv. Han tittade ut och utanför bussen vid busshållsplatsen ser han tre killar som ser mer "svenska" ut än vad jag gör. -Kom hit och hjälp mig, ropar han efter killarna. Killarna tittade på honom och fortsatte sedan sin konversation utan antydan till att hjälpa mannen. Jag stod fortfarande bredvid, förstenad och sorgsen. Mannen stödjer sig mot dörren och ställer ner ena foten på trottoaren. Han halkar på en gång och slår sig illa. Det var nära att han slog i huvudet. Jag reagerade instinktivt och tog emot mannen (bakifrån) och hjälpte honom upp. När han inser att det är jag som hjälper honom skriker han åt mig. -Släpp mig muslimjävel! Killarna som stod vid busshållsplatsenhade missat fallet, hörde mannen skrika åt mig medan jag höll i honom. De kommer springandes och säger upprört åt mig. -Vad i helvete gör du?
-En god gärning som ni inte besvärade er med att göra, svarar jag ler mot mannen och går därifrån. Så fort jag vänder bort ansiktet kommer tårarna. Trots att han var i så stort behov av min hjälp kunde han inte se bortom sitt hat. Att se människan bakom tygbiten var för svårt.
/H, 20år
