Har fått ta del av ytterligare en berättelse som jag gärna vill dela med er. En väldigt typisk berättelse om hur det kan vara att bära hijab i Sverige. Texten nedan hadlar alltså inte om mig.
För ett tag sedan arbetade jag som marknadschef på ett företag på Östermalm. Jag hade fått i uppdrag att styra upp en konferens för ett stort företag. Efter en tids planering var det äntligen dags för konferensen där vi skulle diskutera vårt samarbete.
De övriga deltagarna, alla äldre män, satt redan i rummet och väntade på den konferensansvarige marknadschefen när jag kom in i rummet. Medan jag går mot bordet säger en av männen med en avvisande ton, "tack, det är bra, vi har redan fått kaffe".
Jag förstod först inte piken utan nickade bara glatt och sa att det var bra att de redan fått kaffet, samtidigt som jag sätter mig ner.
En av männen tittar frågande på mig samtidigt som han undrar, "brukar lokalvårdarna vara med på mötena, frågar han och nickar mot mig."
Nej det brukar de inte, svarade jag. Men däremot brukar den marknadschefen vara det eftersom det är denna person som avgör om konferensen blir av eller ej. I nuläget vet jag faktiskt inte om vi kan representera er eftersom ni verkar ha ordentligt med fördomar mot en er samarbetspartner. Jag ska tänka på saken.
Sedan packade jag ihop mina papper, reste mig upp och gick därifrån och lät dem sitta kvar.
Det blev en hel del vi-ber-om-ursäkt-samtal, chokladaskar och blommor efteråt. De förklarade att de inte hade förstått att jag var marknadschef eftersom jag bar "huckle".
...men ni får naturligtvis läsa min berättelse här.
Jag är uppvuxen i Linköping och fastän de inte var särskilt länge sedan (jag är 27 år), så fanns det inte alls särskilt många med utländsk bakgrund när jag växte upp. Jag och mina syskon var oftast de enda som hade föräldrar från andra länder än Sverige.
Min familj var inte särskilt religiös så när jag bestämde mig för att börja bära hijab, huvudduk så var det ett stort beslut. Ingen annan i min släkt var klädd i hijab. Min mamma började i äldre ålder och min pappas släkt är kristna.
För mig blev det påtagligt redan då, hur olika man kunde behandlas när man bar huvudduk. Jag har nu burit den i 15 år och jag upphör inte förvånas över folks beteende. Alltifrån att vissa kommer fram och pratar engelska med mig för att de antar att jag inte kan svenska – till att människor mer eller mindre skriker när de pratar med mig (de kanske tror att man inte hör igenom den?).
Första gången jag upplevde diskriminering på grund av min klädsel var när jag var 13 år. Jag skulle följa med en kompis till polisstationen, hon skulle anmäla att hennes cykel stulits. Problemet var bara att polisen inte var intresserad av cykeln, han var mycket mer intresserad av mig.
– Kan inte jag få se dina öron, frågade han mig.
-Nej, svarade jag bestämt.
-Men varför det, fortsatte han, titta på din kompis, vilka söta fina öron hon har. Jag är säker på att dina öron är precis lika söta.
Så höll han på. Jag tittade på min kompis och bad om att få gå därifrån. Dagen efter fick farbror polis besök av en arg arabmamma, och jag är rätt säker på att han inte vågat be om att få se fler söta öron efter det.
Jag älskar min tro, och jag älskar min klädsel. De motgångar jag stött på har stärkt mig. Men ibland, ja då vacklar man. Man orkar inte alltid fajtas. Det hände mig precis innan jag gick på föräldraledigheten denna gång.
Jag är riktigt förbannad på mig själv för att jag inte bråkade om detta, men trött och sliten av en svår graviditet fanns helt enkelt inte kraften.
Jag arbetar som jurist på en advokatbyrå och skulle företräda en klient på Migrationsverket. När vi kom fram blev min klient uppropad och jag går fram tillsammans med henne och presenterar mig som hennes ombud.
Migrationsverkets handläggare stirrar på mig ett par sekunder och säger sedan – OJ! Är det DU som är ombud i det här fallet?
- Ja, svarar jag, det är jag. - Ja men då måste jag fråga din klient om hon verkligen kan acceptera dig som ombud fortsätter handläggaren. - Va? Varför skulle du göra det? Jag är ju redan förordnad. (Förordnad innebär att det finns ett beslut på att jag är ombudet, det är väldigt svårt at få byta ombud om det inte finns särskilda skäl som tex at ombudet är sjukt och inte kan fortsätta sitt uppdrag). - Ja, men... jag känner nog att jag vill göra det ändå, säger handläggaren.
Därefter sker det mest förnedrande jag varit med om i karriärväg. Handläggaren, min klient och tolken går in i förhörsrummet, och jag får inte följa med. Jag får stå utanför i korridoren medan handläggaren försäkrar sig om att min klient inte motsätter sig att jag företräder henne.
Min klient kände sig trygg med mig. Förhöret påbörjades. Jag satt med men tilläts inte av handläggaren ställa frågor till min klient. – Man vet aldrig, varför en sån som du, nickandes mot min sjal, ställer den sortens frågor sa hon.
Det var faktsikt första gången jag blivit så arg att orden tog slut. Jag blev alldeles stum. Idag är jag jättearg över att jag inte tog händelsen med hennes chef. Kraften fanns inte, och min svaghet kommer plåga mig i många år framöver. Min klient var i alla fall väldigt nöjd med min insats och hon fick sitt permanenta uppehållstillstånd – jag får nöja mig med den vinsten.
Låg under kvällen i soffan och skummade igenom mitt twitterflöde när jag av en händelse snubblar över denna intervju gjord av Pascal Engman. Den är rätt svår att ta sig igenom utan att drabbas av allvarligt illamående.
Begreppet kvinnohat används rätt ofta i feministiska kretsar. Jag har faktiskt aldrig kunnat ta till mig begreppet. Tyckt att det varit svårt att relatera till. Jag har tänkt att de flesta som förtrycker kvinnor nog gör det på grund av en mer, eller framför allt mindre, omedveten beteendestruktur.
Ikväll tändes dock även mitt ljus. Ett mer klockrent exempel på kvinnohatande härskartekniksutövning är nog svårt att finna. Ja, jag använder mig av starka ord, men läs intervjun. Skulle han ens ställa hälften så förnedrande frågor om Hanna Widerstedt varit en man?
Det ska erkännas, jag var tvungen att googla upp Hanna Widerstedt. Vi verkar inte ha mycket gemensamt. Jag tittar inte på Big Brother, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Fast man behöver inte ha mycket gemensamt för att förfasas över hur Pascal Engman behandlar henne. Särskilt intressant är det att man som journalist publicerar en sådan intervju bara dagarna efter att hela Sverige högljutt gjort uppror mot nätmobbning.
Men vad vet jag. Strippor och kvinnor med håriga armhålor verkar vara lovliga byten. Stoppa in i munnen, tugga sönder och spotta ut. Gärna tillsammans med en snorloska.
Jo jag vet, denna blogg har varit rätt ordentligt eftersatt de sista veckorna. Inser att jag inte riktigt klarar av att ha en bloggpress, att behöva leverera ett antal texter varje dag/vecka. Vill att mitt skrivande ska vara lustfyllt och engagerande, det försvinner med pressen.
Denna vecka har jag dock engagerats ordentligt av det faktum att vår integrationsminister Erik Ullenhag ger sig ut på ett livsfarligt uppdrag. För några dagar sedan deklarerade han nämligen att han under en hel vecka flyttar ut (sitt kontor) till Rinkeby! Kan ni tänka er något så märkligt.
Tror ni han överlever det hårda, närmast djungelliknande klimatet där? Vi följer med spänning. Jag kan riktigt se framför mig, hur han tar avsked från sin familj innan han sätter sig på den blå tunnelbanelinjen (låt mig drömma lite ok?) till ghettot. Och återföreningen när han kommer hem. Med slitna smutsiga kläder och stripigt hår, skäggstubben. Tårarna, kramarna, kyssarna.
Han lever ett farligt liv den där Ullenhag.
Låt mig fråga dig en sak Erik. Om du fick ta med dig en enda sak till Expedition Rinkeby, vad skulle det då vara?
