cherins

---

Jag är uppvuxen i Linköping och fastän de inte var särskilt länge sedan (jag är 27 år), så fanns det inte alls särskilt många med utländsk bakgrund när jag växte upp. Jag och mina syskon var oftast de enda som hade föräldrar från andra länder än Sverige.

Min familj var inte särskilt religiös så när jag bestämde mig för att börja bära hijab, huvudduk så var det ett stort beslut. Ingen annan i min släkt var klädd i hijab. Min mamma började i äldre ålder och min pappas släkt är kristna.

För mig blev det påtagligt redan då, hur olika man kunde behandlas när man bar huvudduk. Jag har nu burit den i 15 år och jag upphör inte förvånas över folks beteende. Alltifrån att vissa kommer fram och pratar engelska med mig för att de antar att jag inte kan svenska – till att människor mer eller mindre skriker när de pratar med mig (de kanske tror att man inte hör igenom den?).

Första gången jag upplevde diskriminering på grund av min klädsel var när jag var 13 år. Jag skulle följa med en kompis till polisstationen, hon skulle anmäla att hennes cykel stulits. Problemet var bara att polisen inte var intresserad av cykeln, han var mycket mer intresserad av mig.

– Kan inte jag få se dina öron, frågade han mig.

-Nej, svarade jag bestämt.

-Men varför det, fortsatte han, titta på din kompis, vilka söta fina öron hon har. Jag är säker på att dina öron är precis lika söta.

Så höll han på. Jag tittade på min kompis och bad om att få gå därifrån. Dagen efter fick farbror polis besök av en arg arabmamma, och jag är rätt säker på att han inte vågat be om att få se fler söta öron efter det.

Jag älskar min tro, och jag älskar min klädsel. De motgångar jag stött på har stärkt mig. Men ibland, ja då vacklar man. Man orkar inte alltid fajtas. Det hände mig precis innan jag gick på föräldraledigheten denna gång.

Jag är riktigt förbannad på mig själv för att jag inte bråkade om detta, men trött och sliten av en svår graviditet fanns helt enkelt inte kraften.

Jag arbetar som jurist på en advokatbyrå och skulle företräda en klient på Migrationsverket. När vi kom fram blev min klient uppropad och jag går fram tillsammans med henne och presenterar mig som hennes ombud.

Migrationsverkets handläggare stirrar på mig ett par sekunder och säger sedan – OJ! Är det DU som är ombud i det här fallet?

- Ja, svarar jag, det är jag.
- Ja men då måste jag fråga din klient om hon verkligen kan acceptera dig som ombud fortsätter handläggaren.
- Va? Varför skulle du göra det? Jag är ju redan förordnad. (Förordnad innebär att det finns ett beslut på att jag är ombudet, det är väldigt svårt at få byta ombud om det inte finns särskilda skäl som tex at ombudet är sjukt och inte kan fortsätta sitt uppdrag).
- Ja, men... jag känner nog att jag vill göra det ändå, säger handläggaren.

Därefter sker det mest förnedrande jag varit med om i karriärväg. Handläggaren, min klient och tolken går in i förhörsrummet, och jag får inte följa med. Jag får stå utanför i korridoren medan handläggaren försäkrar sig om att min klient inte motsätter sig att jag företräder henne.

Min klient kände sig trygg med mig. Förhöret påbörjades. Jag satt med men tilläts inte av handläggaren ställa frågor till min klient. – Man vet aldrig, varför en sån som du, nickandes mot min sjal, ställer den sortens frågor sa hon.

Det var faktsikt första gången jag blivit så arg att orden tog slut. Jag blev alldeles stum. Idag är jag jättearg över att jag inte tog händelsen med hennes chef. Kraften fanns inte, och min svaghet kommer plåga mig i många år framöver. Min klient var i alla fall väldigt nöjd med min insats och hon fick sitt permanenta uppehållstillstånd – jag får nöja mig med den vinsten.