Publicerade för några dagar sedan en krönika på www.ajour.se med anledning av Uppdrag Granskning som sändes den 16 maj 2012.
I flera dagar har jag och många muslimer i Sverige med mig gått omkring med en klump i magen. Det handlar naturligtvis om gårdagens avsnitt av Uppdrag granskning. Med en dold kamera visar Uppdrag granskning hur flera imamer yttrar sig på sätt som strider mot svensk lag. Man avråder kvinnor från att polisanmäla män som slår dem, ger en version när man vet att kameran är på och en annan när man inte vet om att den finns där.
Låt mig först, klart och tydligt, säga att jag tycker det är fruktansvärt att det finns människor som tycker kvinnor ska stå ut med att bli utsatta för övergrepp av deras makar. Punkt. Jag mår dåligt av tanken att det finns utsatta kvinnor som vänt sig till moskén, den plats där jag och många med mig finner frid och ro, som fått till svar att de ska ha tålamod med övergrepp. Jag tycker det är bra och viktigt att det blottläggs att det finns den här sortens värderingar i våra moskéer.
Men rätt ska också vara rätt. Uppdrag granskning hävdade att de intervjuat tio imamer. Av de som intervjuades var det dock mig veterligen bara imamen från Göteborg som arbetar som imam. ”Imamen” från Malmö var en egyptisk gästimam som inte ens bor i Sverige. ”Imamen” från Uppsala har aldrig varit imam i Uppsala moské och tillhör dessutom en väldigt liten förgrening. Ytterst få av världens muslimer bekänner sig till den. Alla de moskéer som besöktes har officiella imamer. Det var inte dessa som intervjuades i gårdagens Uppdrag granskning.
Spelar det någon roll då? För de stackars kvinnor som fått förödande råd spelar det inte någon större roll. Skadan är redan skedd. Men för alla oss andra troende muslimer som finner en fristad i moskéerna, som känner förtroende för våra imamer, för oss spelar det roll.
Det spelar roll för oss, om du som utomstående får bilden av att dessa mäns åsikter, som de framställdes i Uppdrag granskning är en del av islam. Att vi nöjer oss med att bli representerade av personer som tycker det är okej att slå och våldta sin fru. Det spelar särskilt stor roll när Uppdrag granskning väljer att inleda reportaget med att påpeka att moskéer får bidrag. Och att moskéer över huvud taget får tillstånd av politiker att byggas. Som att lösningen på kvinnomisshandeln låg i att begränsa antalet moskéer. Jo, det spelar roll.
För två år sedan kom en ung kvinna blåslagen till Uppsala moské. Hon berättar att hennes man gjort henne illa, men hon vill inte polisanmäla. Vi kunde inte tvinga henne att anmäla men tog henne till en jurist för konsultation och fotograferade alla hennes skador och dokumenterade det hon berättade. När hon förra året vågade anmäla var moskéns dokumentation ett av de bevis som fällde mannen i rätten. Mannen dömdes till 2,5 fängelse och 275.000 kr i skadestånd. Det är också en sanning. Men den sanningen är inte intressant för Uppdrag granskning.
Har fått ta del av ytterligare en berättelse som jag gärna vill dela med er. En väldigt typisk berättelse om hur det kan vara att bära hijab i Sverige. Texten nedan hadlar alltså inte om mig.
För ett tag sedan arbetade jag som marknadschef på ett företag på Östermalm. Jag hade fått i uppdrag att styra upp en konferens för ett stort företag. Efter en tids planering var det äntligen dags för konferensen där vi skulle diskutera vårt samarbete.
De övriga deltagarna, alla äldre män, satt redan i rummet och väntade på den konferensansvarige marknadschefen när jag kom in i rummet. Medan jag går mot bordet säger en av männen med en avvisande ton, "tack, det är bra, vi har redan fått kaffe".
Jag förstod först inte piken utan nickade bara glatt och sa att det var bra att de redan fått kaffet, samtidigt som jag sätter mig ner.
En av männen tittar frågande på mig samtidigt som han undrar, "brukar lokalvårdarna vara med på mötena, frågar han och nickar mot mig."
Nej det brukar de inte, svarade jag. Men däremot brukar den marknadschefen vara det eftersom det är denna person som avgör om konferensen blir av eller ej. I nuläget vet jag faktiskt inte om vi kan representera er eftersom ni verkar ha ordentligt med fördomar mot en er samarbetspartner. Jag ska tänka på saken.
Sedan packade jag ihop mina papper, reste mig upp och gick därifrån och lät dem sitta kvar.
Det blev en hel del vi-ber-om-ursäkt-samtal, chokladaskar och blommor efteråt. De förklarade att de inte hade förstått att jag var marknadschef eftersom jag bar "huckle".
...men ni får naturligtvis läsa min berättelse här.
Jag är uppvuxen i Linköping och fastän de inte var särskilt länge sedan (jag är 27 år), så fanns det inte alls särskilt många med utländsk bakgrund när jag växte upp. Jag och mina syskon var oftast de enda som hade föräldrar från andra länder än Sverige.
Min familj var inte särskilt religiös så när jag bestämde mig för att börja bära hijab, huvudduk så var det ett stort beslut. Ingen annan i min släkt var klädd i hijab. Min mamma började i äldre ålder och min pappas släkt är kristna.
För mig blev det påtagligt redan då, hur olika man kunde behandlas när man bar huvudduk. Jag har nu burit den i 15 år och jag upphör inte förvånas över folks beteende. Alltifrån att vissa kommer fram och pratar engelska med mig för att de antar att jag inte kan svenska – till att människor mer eller mindre skriker när de pratar med mig (de kanske tror att man inte hör igenom den?).
Första gången jag upplevde diskriminering på grund av min klädsel var när jag var 13 år. Jag skulle följa med en kompis till polisstationen, hon skulle anmäla att hennes cykel stulits. Problemet var bara att polisen inte var intresserad av cykeln, han var mycket mer intresserad av mig.
– Kan inte jag få se dina öron, frågade han mig.
-Nej, svarade jag bestämt.
-Men varför det, fortsatte han, titta på din kompis, vilka söta fina öron hon har. Jag är säker på att dina öron är precis lika söta.
Så höll han på. Jag tittade på min kompis och bad om att få gå därifrån. Dagen efter fick farbror polis besök av en arg arabmamma, och jag är rätt säker på att han inte vågat be om att få se fler söta öron efter det.
Jag älskar min tro, och jag älskar min klädsel. De motgångar jag stött på har stärkt mig. Men ibland, ja då vacklar man. Man orkar inte alltid fajtas. Det hände mig precis innan jag gick på föräldraledigheten denna gång.
Jag är riktigt förbannad på mig själv för att jag inte bråkade om detta, men trött och sliten av en svår graviditet fanns helt enkelt inte kraften.
Jag arbetar som jurist på en advokatbyrå och skulle företräda en klient på Migrationsverket. När vi kom fram blev min klient uppropad och jag går fram tillsammans med henne och presenterar mig som hennes ombud.
Migrationsverkets handläggare stirrar på mig ett par sekunder och säger sedan – OJ! Är det DU som är ombud i det här fallet?
- Ja, svarar jag, det är jag. - Ja men då måste jag fråga din klient om hon verkligen kan acceptera dig som ombud fortsätter handläggaren. - Va? Varför skulle du göra det? Jag är ju redan förordnad. (Förordnad innebär att det finns ett beslut på att jag är ombudet, det är väldigt svårt at få byta ombud om det inte finns särskilda skäl som tex at ombudet är sjukt och inte kan fortsätta sitt uppdrag). - Ja, men... jag känner nog att jag vill göra det ändå, säger handläggaren.
Därefter sker det mest förnedrande jag varit med om i karriärväg. Handläggaren, min klient och tolken går in i förhörsrummet, och jag får inte följa med. Jag får stå utanför i korridoren medan handläggaren försäkrar sig om att min klient inte motsätter sig att jag företräder henne.
Min klient kände sig trygg med mig. Förhöret påbörjades. Jag satt med men tilläts inte av handläggaren ställa frågor till min klient. – Man vet aldrig, varför en sån som du, nickandes mot min sjal, ställer den sortens frågor sa hon.
Det var faktsikt första gången jag blivit så arg att orden tog slut. Jag blev alldeles stum. Idag är jag jättearg över att jag inte tog händelsen med hennes chef. Kraften fanns inte, och min svaghet kommer plåga mig i många år framöver. Min klient var i alla fall väldigt nöjd med min insats och hon fick sitt permanenta uppehållstillstånd – jag får nöja mig med den vinsten.
Låg under kvällen i soffan och skummade igenom mitt twitterflöde när jag av en händelse snubblar över denna intervju gjord av Pascal Engman. Den är rätt svår att ta sig igenom utan att drabbas av allvarligt illamående.
Begreppet kvinnohat används rätt ofta i feministiska kretsar. Jag har faktiskt aldrig kunnat ta till mig begreppet. Tyckt att det varit svårt att relatera till. Jag har tänkt att de flesta som förtrycker kvinnor nog gör det på grund av en mer, eller framför allt mindre, omedveten beteendestruktur.
Ikväll tändes dock även mitt ljus. Ett mer klockrent exempel på kvinnohatande härskartekniksutövning är nog svårt att finna. Ja, jag använder mig av starka ord, men läs intervjun. Skulle han ens ställa hälften så förnedrande frågor om Hanna Widerstedt varit en man?
Det ska erkännas, jag var tvungen att googla upp Hanna Widerstedt. Vi verkar inte ha mycket gemensamt. Jag tittar inte på Big Brother, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Fast man behöver inte ha mycket gemensamt för att förfasas över hur Pascal Engman behandlar henne. Särskilt intressant är det att man som journalist publicerar en sådan intervju bara dagarna efter att hela Sverige högljutt gjort uppror mot nätmobbning.
Men vad vet jag. Strippor och kvinnor med håriga armhålor verkar vara lovliga byten. Stoppa in i munnen, tugga sönder och spotta ut. Gärna tillsammans med en snorloska.
Jo jag vet, denna blogg har varit rätt ordentligt eftersatt de sista veckorna. Inser att jag inte riktigt klarar av att ha en bloggpress, att behöva leverera ett antal texter varje dag/vecka. Vill att mitt skrivande ska vara lustfyllt och engagerande, det försvinner med pressen.
Denna vecka har jag dock engagerats ordentligt av det faktum att vår integrationsminister Erik Ullenhag ger sig ut på ett livsfarligt uppdrag. För några dagar sedan deklarerade han nämligen att han under en hel vecka flyttar ut (sitt kontor) till Rinkeby! Kan ni tänka er något så märkligt.
Tror ni han överlever det hårda, närmast djungelliknande klimatet där? Vi följer med spänning. Jag kan riktigt se framför mig, hur han tar avsked från sin familj innan han sätter sig på den blå tunnelbanelinjen (låt mig drömma lite ok?) till ghettot. Och återföreningen när han kommer hem. Med slitna smutsiga kläder och stripigt hår, skäggstubben. Tårarna, kramarna, kyssarna.
Han lever ett farligt liv den där Ullenhag.
Låt mig fråga dig en sak Erik. Om du fick ta med dig en enda sak till Expedition Rinkeby, vad skulle det då vara?
Så nu är hemligheten ute! Twitter alltså. Det är grejjer det. Om ni inte redan har ett konto. In och skaffa ett! Sverige har ett officiellt twitterkonto. Varje vecka får en person det hederfulla uppdraget att under en vecka representera vårt fina land för omvärlden. Jag har blivit tillfrågad att under nästa vecka twittra för just det kontot = @sweden. Hur coolt är inte det? Ascoolt skulle jag säga. Eller fett coolt kanske man säger nu för tiden? Coooolt!
På www.curatorsofsweden.se kan ni läsa mer om vad @sweden är. Kontot har i detta nu över 26.000 följare som jag kommer få roa och plåga under kommande veckan.
Så har du skaffar ett twitter konto än? Inte? Jalla jalla!
Den kongolesiske pastorn Jean Kabuidibuidi hämtades tidigare under kvällen av polis från förvaret i Flen. Pastorn sökte asyl i Sverige efter att i hårda predikningar i hemlandet anklagat regimen i det hårt krigsdrabbade Kongo för att begå övergrepp mot befolkningen.
Detta är fjärde gången som polisen försöker utvisa Kabuidibuidi som har tre barn födda i Sverige. Den 18 oktober 2011 skulle Kabuidibuidi utvisas för första gången. Polisen ställde dock in utvisningen men hänvisning till att ”omständigheterna i Kongo förändrats”. Ett nytt utvisningsförsök gjordes dock igen redan den 23 oktober 2011. Även denna utvisning tvingades avbrytas då piloten vägrade lyfta planet så länge Kabuidibuidi satt ombord. Den 15 november 2011 görs ett nytt försök att utvisa pastorn. Under ett stort polispådrag med över 30 inblandade poliser sätts Kabuidibuidi på ett flyg med destination Kongo. Flygplanet fick dock inte landningstillstånd i Kongo och pastorn återförs därför till förvaret i Flen.
Kabuidibuidi har nu suttit i förvar i över 130 dagar i väntan på utvisning. Aktivister runt om i Sverige mobiliserar sig under kvällen för att försöka hindra utvisningen av pastor Kabuidibuidi. Aktivisterna har dock stött på svårigheter då inte ens Kabuidibuidis ombud Claes Strömvall, fått veta från vilken flygplats utvisningen som väntas ske under kvällen, skall äga rum.
Fortlöpande information om utvisningen och aktionen för att stoppa utvisningen av Kabuidibuidi finner du på aktivisten Jonas Bergströms blogg samt under taggen #blockad på Twitter.
Som ni vet har de flesta ungar i landet sportlov nu. Jag har lovat min son Bilaal att vi ska vara riktigt aktiva och sportiga under lovet. Fysisk aktivitet varje dag. Det blir med andra ord en hel del pulka och skridskoåkning. Vi testade första gången redan i lördags och idag var vi ute igen.
I lördags var första gången på evigheter som jag snörade på mig ett par skridskor. Pustade ut när jag kom dit, ingen jag kände var där. Jag visste att det inte skulle bli vackert och kände mig tacksam över att slippa just den delen förnedringen. Jag han dock knappt komma på isen förrän jag hör mitt namn. CHERIIIIIIIIIIIN!
Attans. Det visar sig vara en av mina föredetta kollegor på advokatbyrån. Hon berättar för mig att hon är där för att "träna" lite. Och med "träna" menar jag alla möjliga sorters piruetter. Framåt, bakåt, sidled, uppochner, ja ni fattar. Jo, det visar sig nämligen att hon är konståkare. Riktigt duktig sådan. Attans igen.
Eftersom det var strålande vackert väder skippade vi inomhushallarna i Gränby och tog oss till studenternas istället. Jag har bestämt mig för att lära mig åka skridskor en gång för alla nu, jag har aldrig lärt mig ordentligt eftersom jag bara åkt i skolan, en gång per år har inte varit tillräckligt. Men nu är det dags. Jag har gett mig den på att lära mig denna livsfarliga sport. Det är rena rama självmordsuppdraget varje gång men i slutet av denna vecka, då ska det gå. Eller i alla fall inte mindre elefantlikt. Inshaallah.
Jag flyttade för snart 3 år sedan till den lägenhet jag bor i nu. Min första egna, ickestudentlägenhet. Vi bor i ett hus med två våningar och fyra lägenheter. Till min stora glädje märkte jag snabbt att grannen under mig hade en son. Eftersom även jag hade (då bara en) pojk tänkte jag att de kunde leka med varandra. Det var en varm sommar och en dag när familjen under mig satt ute på bakgården frågade jag dem om inte våra pojkar kunde leka med varandra.
.
"Alltså, svarar mamman, jag vet inte om L vet vad det innebär att leka med någon."
Eeeh, vad svarar man på det? Point made. Eller diss made.
.
Det fina med barn är dock att de inte är lika fördomsfulla som sina föräldrar. När jag var ute och lekte med min son kom L alltid fram och ville vara med fram till dess mamma ropade in honom. När vi hade picknick på gården satte han sig alltid i närheten och bad om att få vara med.
.
Det fick mig att komma tänka på ett barn, J som vi bodde granne med i Linköping när vi var små. J och min lillebror K gick på samma dagis och älskade varandra. De var bästa kompisar och hängde jämt med varandra. J fick dock inte umgås med K eftersom vi var muslimer. På dagis var de oskiljaktiga men när de kom hem, trots att vi bara bodde fem meter ifrån varandra, fick de inte umgås. Det blev ofta många tårar och min familj hamnade i en extremt konstig situation när J, så ofta han kunde smet iväg hem till oss mot hans familjs vilja. Samtidigt som man inte ville göra J ledsen var man rädd att familjen skulle anklaga oss för något.
.
Jag minns att min mor försökte prata med mamman i familjen, men det var inte till någon nytta, J fick inte umgås med K.
.
Tyvärr fick inte "problemet" någon lösning, lättnaden kom inte förrän vi flyttade från det huset.
.
Hoppas både J och L blir killar starka nog, att själva lära sig bilda en uppfattning om folk, och inte hindras av sina föräldrars inskränkta tänk.
"[...] är i grund och botten inget annat än överdrivna rasistiska stereotyper. Men om svennarna skrattar åt dig så är de i alla fall inte rädda för dig. och det är ju ett steg framåt."
Orden är Martin Aagårds som i dagens Aftonbladet berättar för oss exakt hur roligt det är med rasism.
Texten är så förvirrad att man inte riktigt vet varifrån man ska börja angripa den. Eller som Damon Rasti uttryckte det på sin Facebook-sida: "Jag vet inte vad som är värst, sakfelen, analysen eller det faktum att vissa kulturmänniskor vill försvara sörjan".
Sean Banan, kung av komik eller bara pinsam pajas?
"Skjut på oss istället. Låt Homs befolkning vila" Så löd texten på plakat runt om i Syrien igår. Orden är så starka att de tar ett stadigt tag om mitt hjärta och orsakar en känslomässig jordbävning inom mig. Den 9 februari slutade i Syrien med 151 dödsoffer. Av dessa var 11 barn. Flera hundratals offer skadades har har inga möjligheter att få vård. Armén valde bland annat att bomba sjukhuset i stadsdelen Douma. Eftersom ingen brandkår vågade sig dit fick byggnaden brinna. I Syrien dog igår 6 personer i timmen. Det är en person var tionde minut. Inte siffror, människor. Med namn, familjer, personligheter, egenheter som deras närmaste älskar, hatar och blir irriterade på. Precis som du och jag.
Jag vaknade upp i min säng i morse med min bebis tätt intill mig. Min bebis har stora mörka ögon, stora tjocka bulldogkinder. Han ger mig de godaste slempussarna du kan tänka dig och har ett leende som pulveriserar mitt hjärta. Jag höll honom nära mig och andades in hans doft och närhet.
Sen hugger det till i hjärtat.
Jag tänker på alla de föräldrar i Syrien som aldrig mer får uppleva det här. Denna lyx. Alla de föräldrar i Syrien vars oändliga kärlek för sina barn istället övergått till gränslös smärta. Igår förlorade en familj fem barn i Syrien. Fem barn. På en gång. Hur många barn har du? Den senaste veckan har över 100 barn dödats i Syrien.
Jag fäller tårar när jag känner min sons andetag när han vilar mot mitt bröst. Torkar snabbt och skamset bort dem. Hur många tårar har inte det syriska folket fällt?''
Situationen i Syrien fortsätter förvärras. Jag rekommenderar ALLA av er som inte har ett twitterkonto, att skaffa ett, bara för att kunna följa @syriennyheter. Rapporterna från Syrien blir bara vidrigare och vidrigare. Det är många gånger så illa att det i princip är omöjligt att ta till sig.
Just nu pågår en massaker i staden Homs. Hundratals personer har dödats varje dag bara i Homs de senaste dagarna. Homs är även den stad som min far kommer ifrån och där jag i pincip har hela min släkt på min fars sida. För ett par dagar sedan kablades bilder ut på en liten bebis från staden Homs, endast fyra månader gammal. Bebisen hade torterats till döds inför sina föräldrars ögon.
Igår, den 8 februari stängde Assadarmén av elen och därmed även respiratorerna på barnsjukhuset i Homs. Det resulterade i att 21 för tidigt födda bebisar avled. Assadarmén har även använt sig av spikbomber och tryckvågsmissiler med hjälp av flygvapenet. Tryckvågsmissilerna är extremt kraftiga och fäller utan problem höga byggnader. Med människor i. Assad försöker bomba sin egen befolkning till tystnad. I Sverige sitter alltjämt den syriske ambassadören tryggt på sin rumpa. Sverige börjar nu blir ökända för sin tysta diplomati. Varför kastas inte ambassadören ut? Samtidigt fortsätter syrier i Sverige hotas till tystnad. Ambassaden frånsäger sig naturligtvis allt ansvar. De som rapporterar om grymheterna i Syrien hittar på. Det enda regimen gör är ju att slå ner terrorister. Terrorister som är fyra månader gamla. Och för tidigt födda.
Över 8000 civila har nu dödats. En stor del av dem är barn. På grund av konstanta attacker är det svårt för aktivisterna att räkna de döda. Det är dessutom att det är förbjudet att hjälpa skadade. Men vem behöver ha så noggrann koll? Det enda regimen gör är ju att slå ner terrorister. Terrorister som är fyra månader gamla. Och för tidigt födda.
När jag var yngre tränade jag en hel del kamsport. Jag började med karate under några år, testade sedan på tae kwon do ett kortare tag, men fastnade slutligen för kung fu. Jag älskar kamsporter. Det är något magiskt vackert över det. Hur man formar sin kropp, smidigheten, styrkan. Frågar du mig så skulle jag säga att det är mer konst än sport.
Se bara dessa supertuffa ninjor från Iran. Precis så häftig drömde jag om att bli.
Nåja, även om jag dömde om att vara den där ungen i ninjakids som barn så är dagens verklighet rätt långt ifrån drömmen. Efter två graviditeter, lite sömn, mycket stress och en skilsmässa tar hälsan stryk. Jag är nu inte alls längre samma starka vältränade person som jag var under tonåren.
För ett par månader sedan pratade jag med en av mina systrar, jag beklagade mig över min kondition. Berättade också hur jag idag drömmer om att en dag bli en rktigt duktig löpare, ni vet en sån där som på lätta fötter glider förbi dig när du efter 200 meter lätt joggning dör andnödsdöden. Syrran sa att det var ingen idé, det kommer jag aldrig klara av.
Min blogg-guru Svarten utmanade mig här om dagen. Trots att jag inser att det är helt uppåt väggarna kunde jag ju inte blotta min svaghet. Utmaningen lyder som följer. Om jag springer Stockholm marathon år 2013 (anmälningsmöjligheten för 2012 är redan stängd) så ska han genomföra Vasaloppet. Så, nu behöver jag ALLA tips ni har - för lagom till 2013 ska jag vara en av de där hurtiga personer som glider förbi er i uppförsbacken när ni har andnöd.
Min bebis har varit jättesjuk. Magsjuk och hög feber. Efter sömnlösa nätter, ett stort antal kräkningar och diareer, uttorkning och två besök på barnakuten vaknade äntligen bebis feberfri. Nu känns det som att jag kan börja leva igen. Och framförallt sova. Och kanske blogga lite.
