cherins

Efter att jag publicerat texten om vad jag utsattes för inne på Willys började det välla in liknande berättelser i min inbox på FB. Jag kommer därför med jämna mellanrum lägga upp några av dem här.  Här kommer första delen i serien.

Det händer ju så mycket obehagligt hela tiden. Jag antar att man blir härdad efter ett tag, men vissa saker är ju värre än andra. Jag ska berätta om men den enda som jag egentligen brydde mig -  och också den enda som fick mig att gråta senare.

Jag satt på en halvfull buss förra vintern. Det var väldigt halt ute, bussen stannade och de flesta som satt på den hoppade av, min uppmärksamhet drogs åt en äldre man som såg ut att vara i åldern 85+. Han såg så trött ut att han knappt kunde gå, han stödde sig på en käpp men kunde trots det bara röra sig väldigt långsamt. Jag tänkte att det var hemskt att en så gammal, skröplig man förväntades klara sig själv och förfasades över hur människorna på bussen, äldre som yngre, hoppade av bussen utan att ägna minsta tanke åt honom.

Jag såg att trottoaren precis utanför bussdörren var väldigt hal. Den såg ut att vara täckt med ett vackert men livsfarligt lager glas. När mannen äntligen lyckades ta sig till dörren frågade jag därför honom om han ville ha hjälp, samtidigt som jag räckte fram handen för att låta honom stödja sig på mig.

Mannen tittade på mig och sänkte sedan snabbt blicken. - Jädrans muslimer, muttrade han för sig själv. Han tittade ut och utanför bussen vid busshållsplatsen ser han tre killar som ser mer "svenska" ut än vad jag gör. -Kom hit och hjälp mig, ropar han efter killarna. Killarna tittade på honom och fortsatte sedan sin konversation utan antydan till att hjälpa mannen. Jag stod fortfarande bredvid, förstenad och sorgsen. Mannen stödjer sig mot dörren och ställer ner ena foten på trottoaren. Han halkar på en gång och slår sig illa. Det var nära att han slog i huvudet. Jag reagerade instinktivt och tog emot mannen (bakifrån) och hjälpte honom upp. När han inser att det är jag som hjälper honom skriker han åt mig. -Släpp mig muslimjävel! Killarna som stod vid busshållsplatsenhade missat fallet, hörde mannen skrika åt mig medan jag höll i honom. De kommer springandes och säger upprört åt mig. -Vad i helvete gör du?

-En god gärning som ni inte besvärade er med att göra, svarar jag ler mot mannen och går därifrån. Så fort jag vänder bort ansiktet kommer tårarna. Trots att han var i så stort behov av min hjälp kunde han inte se bortom sitt hat. Att se människan bakom tygbiten var för svårt.

/H, 20år